Musik och arytmisk protestmusik
Många har menar att det finns en länk mellan musik och kosmologi. Till exempel så var Pythagoras en stor anhängare av den idén, och en av de som verkar ha varit först med att formulera den (såvida hans yttranden inte bara är en konsekvens av tidens anda och dess tänkande, vilket jag tror - men detta är inget inlägg om Foucault, diskurser eller upphovsmän). Jag kan ha fel, men jag tänker mig att han gjorde den länken genom att jämföra den matematik som finns inneboende i de musikaliska skalorna och dess inre samverkan, med den matematiska struktur han menade sig finna, och som gick att finna, överallt.
Men borde inte detta innebära att man kan ändra denna länk, eller förändra den kognitiva strukturen genom den musikaliska? Jag tror inte på musikens inneboende förändrande kraft, men musik är ofta en av de saker som förbjuds först i diktaturer (t ex ville ju Platon förbjuda musik i sin filosofiska republik). Vanligtvis brukar protestmusik innebära att man verbaliserar ett ogillande kring en situation, gärna kring en femtonig skala och med lite kvinter och 4/4-takt i bakgrunden. Men det råder ingen schism mellan harmonierna, och "protesten" återfinns enbart i sångens "budskap". Detta känns lite taffligt, då de inte förändrar någonting, de försöker bara upprätthålla en form av direkt kausalt samband mellan sensorik och handlande, som jag skrivit om tidigare (och detta kan ses litegrann som en förlängning av Deleuze tankar om film). Den "riktiga" protestmusiken borde väl vara den som försöker upphäva det direkta sambandet, och som verkligen forcerar in tolkandet och tänkandet i mellanrummet mellan att höra och att handla. Det är det som tidigare ofta föll under termen konstmusik, och jag vill erinra mig att en svensk konstmusikskompositör en gång sa att det som dödade den konstmusik som frodades i Sverige (John Cage var t ex i Stockholm under flera besök) var just Vietnamkriget. Folk började istället finna sin subkulturella och "möjlighet för oliktänkande" i hippiekulturen.
Det påminner mig lite om Autechres Anti-EP som är ett försök att göra en ny form av protestmusik. Historien bakom skivan är ungefär följande; för att den konservativa brittiska regeringen skulle få bukt med de ravefester som pågick och som förde med sig en massa "kriminella element", så försökte man attackera själva musiken. Musik eller "ljud som helt eller på det hela taget karateriseras av ett utströmmande av en följd av repetiva taktslag" (Criminal Justice Act 58.1.b)* var något som innebar att man kunde möta repressalier från auktoriteten. Så Autechre gjorde genidraget att göra en EP som är fylld av de mest underbart skevande rytmer som man kan höra. De två första verken, Lost och Djarum innehåller repetitiva beats, och det blir man upplyst av genom en liten varningsetikett på omslaget, som varnar för att spela dessa låtar på hög volym efter att nämnda utdrag ur Criminal Justice Act blivit lag. Det tredje spåret, Flutter, är dock, enligt etiketten, "programmed in such a way that no bars contain identical beats and can therefore be played at both forty five and thirty three revolutions under the proposed new law". Således är det, på grund av dess skevhet, ingen fara att spela denna Flutter på hög volym och ändå undvika polistrakasserier.
Men det finns andra musikstilar som också bejakar detta arytmiska element, som inte är straight i den bemärkelsen att det finns en självklar kausalitet mellan att höra och att handla. Till exempel är genren som går under namnet post-punk ofta fylld av denna möjlighet. Band som Mission of Burma skenar ofta, och deras musik tar, precis som Fugazis, ständigt oväntade svängar. Det är bara ett exempel, och det finns många andra genrer som till sin början är fylld av arytmiska element, och som är explosiva i sitt utförande. De är som flyktvägar bort från det som är, till någon form av alternativt sätt att förhålla sig till sina instrument, till ljud, till varandra, till publiken, - alltså ett sätt att bibehålla en skevhet i sin kognitiv-existentiella situation till saker och ting. Men de stagnerar nästan alltid, när de blir definierande, och det uppfinns en dans för just denna musik. Då är mellanrummet mellan sensorik och handling uppfyllt, och den sensorisk-motoriska kausaliteten är upprättad. Det är det som Ian MacKaye skulle kallat för "established ritualistic patterns". Etablerade sätt att agera, att tänka, och att förhålla sig till sin direkta omvärld. Därför är jag pepp på ständigt annan musik, som inte är ett bihang till något redan etablerat utan visar en väg ifrån det. (Antingen det, eller så drivs jag bara på av någon form av post-punkhype just nu, då jag återupptäckt en massa band av nostalgiska skäl.) Det behöver givetvis inte vara musik som har en affinitet med punkens uppsättning, jag är ingen genrefetishist, utan de flesta "revolutionära" och skevande musiker finner man numera i den elektroniska skaran. Eller möjligtvis i den nihilistiska respektlösheten gentemot genrer, som man finner alltmer sällan numera.
*= från Hutnyk, John (2001) Dog-Tribe, Glänta 3/2001, sid. 27-45
Men borde inte detta innebära att man kan ändra denna länk, eller förändra den kognitiva strukturen genom den musikaliska? Jag tror inte på musikens inneboende förändrande kraft, men musik är ofta en av de saker som förbjuds först i diktaturer (t ex ville ju Platon förbjuda musik i sin filosofiska republik). Vanligtvis brukar protestmusik innebära att man verbaliserar ett ogillande kring en situation, gärna kring en femtonig skala och med lite kvinter och 4/4-takt i bakgrunden. Men det råder ingen schism mellan harmonierna, och "protesten" återfinns enbart i sångens "budskap". Detta känns lite taffligt, då de inte förändrar någonting, de försöker bara upprätthålla en form av direkt kausalt samband mellan sensorik och handlande, som jag skrivit om tidigare (och detta kan ses litegrann som en förlängning av Deleuze tankar om film). Den "riktiga" protestmusiken borde väl vara den som försöker upphäva det direkta sambandet, och som verkligen forcerar in tolkandet och tänkandet i mellanrummet mellan att höra och att handla. Det är det som tidigare ofta föll under termen konstmusik, och jag vill erinra mig att en svensk konstmusikskompositör en gång sa att det som dödade den konstmusik som frodades i Sverige (John Cage var t ex i Stockholm under flera besök) var just Vietnamkriget. Folk började istället finna sin subkulturella och "möjlighet för oliktänkande" i hippiekulturen.
Det påminner mig lite om Autechres Anti-EP som är ett försök att göra en ny form av protestmusik. Historien bakom skivan är ungefär följande; för att den konservativa brittiska regeringen skulle få bukt med de ravefester som pågick och som förde med sig en massa "kriminella element", så försökte man attackera själva musiken. Musik eller "ljud som helt eller på det hela taget karateriseras av ett utströmmande av en följd av repetiva taktslag" (Criminal Justice Act 58.1.b)* var något som innebar att man kunde möta repressalier från auktoriteten. Så Autechre gjorde genidraget att göra en EP som är fylld av de mest underbart skevande rytmer som man kan höra. De två första verken, Lost och Djarum innehåller repetitiva beats, och det blir man upplyst av genom en liten varningsetikett på omslaget, som varnar för att spela dessa låtar på hög volym efter att nämnda utdrag ur Criminal Justice Act blivit lag. Det tredje spåret, Flutter, är dock, enligt etiketten, "programmed in such a way that no bars contain identical beats and can therefore be played at both forty five and thirty three revolutions under the proposed new law". Således är det, på grund av dess skevhet, ingen fara att spela denna Flutter på hög volym och ändå undvika polistrakasserier.
Men det finns andra musikstilar som också bejakar detta arytmiska element, som inte är straight i den bemärkelsen att det finns en självklar kausalitet mellan att höra och att handla. Till exempel är genren som går under namnet post-punk ofta fylld av denna möjlighet. Band som Mission of Burma skenar ofta, och deras musik tar, precis som Fugazis, ständigt oväntade svängar. Det är bara ett exempel, och det finns många andra genrer som till sin början är fylld av arytmiska element, och som är explosiva i sitt utförande. De är som flyktvägar bort från det som är, till någon form av alternativt sätt att förhålla sig till sina instrument, till ljud, till varandra, till publiken, - alltså ett sätt att bibehålla en skevhet i sin kognitiv-existentiella situation till saker och ting. Men de stagnerar nästan alltid, när de blir definierande, och det uppfinns en dans för just denna musik. Då är mellanrummet mellan sensorik och handling uppfyllt, och den sensorisk-motoriska kausaliteten är upprättad. Det är det som Ian MacKaye skulle kallat för "established ritualistic patterns". Etablerade sätt att agera, att tänka, och att förhålla sig till sin direkta omvärld. Därför är jag pepp på ständigt annan musik, som inte är ett bihang till något redan etablerat utan visar en väg ifrån det. (Antingen det, eller så drivs jag bara på av någon form av post-punkhype just nu, då jag återupptäckt en massa band av nostalgiska skäl.) Det behöver givetvis inte vara musik som har en affinitet med punkens uppsättning, jag är ingen genrefetishist, utan de flesta "revolutionära" och skevande musiker finner man numera i den elektroniska skaran. Eller möjligtvis i den nihilistiska respektlösheten gentemot genrer, som man finner alltmer sällan numera.
*= från Hutnyk, John (2001) Dog-Tribe, Glänta 3/2001, sid. 27-45
upplagd av rhizom
söndag, april 10, 2005
<< Startsida