(we)b-log

...I will never have names again, never again. I will not bind the truth to the corpse of a name. That way I'll possess all names. (Luther Blissett, Q)

En hybrid, en mix. Vem talar? Det är omöjligt att veta vem som yttrar något. Eller snarare - i den bemärkelsen att ingen talar, som Nietzsche menade angående tanken

...en tanke kommer när "den" vill, och inte när "jag" vill, varför det innebär ett förvanskade av faktum att säga: subjektet "jag" betingar predikatet "tänker". Det tänker: men att detta "det" just är det gamla berömda "jag" är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framförallt ingen "omedelbar visshet" (Nietzsche, Bortom Gott och Ont).

På samma sätt är vi fyllda av det opersonliga - för-subjektiva intensiteter och opersonligt prat. Men det är inte det opersonliga prat som enligt Heidegger kännetecknade den oegentliga tillvaron (snarare då det prat som Virno talar om i A Grammar of the Multitude - ett virtuosiskt kommunicerande). Snarare är det ett faktum i den mån vi alla är historiska och situerade varelser, att "vi", strängt taget, inte "talar". Vi är aldrig upphovsmännen till våra egna yttranden på det sätt som en cartesian föreställde sig det. Istället är vi uppkopplade på olika flöden, och de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte "oss". Det är istället en position, en lokalitet, en singularitet, på ett vida större socialt och ontologiskt fält som manifesteras i form av ett yttrande.

Likt Badiou skriver i sin förståelse av det deleuzianska valet

The outside, as agency of active force, takes hold of a body, selects an individual, and submits it to the choise of choosing. (Badiou, The Clamour of Being)

Ett för-individuellt flöde, som manifesterar sig (aktualiserar sig) med hjälp av våra röster och våra kroppar. Dagens uppgift är, enligt Deleuze

...to make the empty square circulate and to make pre-individual and nonpersonal singularities speak. (Deleuze, The Logic of Sense)

Denna blog är en blog om bloggande. Bloggandet är en form av insättande av yttranden i ett flöde. Detta då man skriver för "alla och för ingen". Att blogga skiljer sig väsentligt från att skriva uppsatser, artiklar, krönikor, brev, mail, dagboksanteckningar, och dylikt. Det finns ingen riktig adressat, och, frågan är, än viktigare, huruvida det finns någon riktig avsändare. Spelar avsändaren av en blog någon roll? Är det inte snarare så att det är ett tillägg till den textmassa som redan finns därute? Och då spelar det ingen roll vad som yttras, det yttras, är allt man kan säga (även om det finns mer specialiserade bloggar som dryftar vissa specifika ämnen, etc, - kanske ett tecken på att vår tids uppgift ej är accepterad och vedertagen ännu - folk har svårt att släppa sig själva och förklaringarna av just sina liv (berätta om dig själv, vad har du gjort idag, vem är du, vad är just din subjektsposition?)).

Genom att inte bära någon avsändare, och ingen adressat, blir bloggandet som en form av just opersonligt och för-subjektivt prat. Ett konstant kommunicerande - för alla och ingen. Ett intressant projekt som jag just fick reda på är Polobloggen som tydligen är någon form av datorgenerad blog, eller en "bloggrobot". Och det är här som den tomma cirkeln börjar snurra, och tillåter opersonliga yttranden komma till tals. I fallet med den datorgenererade bloggen har vi helt gjort oss av med avsändaren, och allt är en mix-up av andra bloggar och hypertexter.

Förandet av en web-log har ungefär lika stort behov av ett subjekt som söker som vågorna behöver surfaren. Det är inte lika intressant att följa surfaren med ögonen som det är att se på de nuvarande vågorna, och de nästkommande, och minnas de föregående, och förstå surfarens förhållande till dessa. Men bloggandet är ju inte enbart att föra web-log, det skulle vara ungefär lika intressant som att se vad folk har under "Favoriter", men det handlar om något snarlikt - att följa flöden. Avläsa flöden - se det opersonliga och för-subjektiva, och sedan se hur surfaren bemästrar dessa flöden, och blir utsatt för ett tillblivande i förhållande till denna omgivning. Vare sig det rör sig om vatten, information, händelser, eller allmänna yttranden.

Den deleuzianskt inspirerade spuriousbloggen (och en av mina favoriter) skriver något liknande angående varför man bloggar: why blog? I would say: to give myself to that power of speech that does not come from me. To let my strength fail against writing.

Just genom frigörandet av både adressat och avsändare, så finns det ingen plats för subjekt överhuvudtaget i bloggandet. Det blir bara som ett semantiskt flöde utan början och utan