Cutting-up and Folding-in - Burroughs: Minnen I
Ingenting är säkert. De som kräver säkerhet är ointressanta för denna avdelning.
Jag befinner mig på den ort där jag växte upp och spenderade de 22 första åren av mitt liv. Det är helt okej att komma tillbaks, men det väcker många intressanta frågor kring saker som minnen och hågkomst. Till exempel så var det en väldigt besynnerlig sak som slog mig när jag klev in i ett rum som jag betraktade som "Hemma" i c:a sex år. Det var inte saker som händelser som hade hänt där eller liknande som var det främsta minnet, även om många skratt har delats i det rummet, väldigt många. Istället var det en författare som gjorde sig påmind, nämligen William S. Burroughs.
1997 flyttade vi in i detta huset, och det var samma år som uncle Bill avled. Jag minns att jag inte hade någon större koll på honom just då, men att han var någon som flöt omkring i den kulturella sfär som jag just då var på väg att bosätta mig i. Det rörde sig om att jag började upptäcka musik som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire, och deras experimentella form av musik som baserade sig väldigt mycket på Burroughs cut-upmetoder, och han var även en person som de rent allmänt refererade till väldigt ofta. När jag läste att han hade avlidit så beslöt jag mig för att använda mig av den uppkoppling till Internet som vi nyss hade skaffat. Att jag gick online var då väldigt ovanligt. Hur som helst blev jag direkt fast, som en junky på tjack, på de flöden som Internet erbjöd. Informationsflöden - jag kunde hitta hur mycket information som helst om farbror Bill, direkt och bekvämt. Kommunikationsflöden - jag hittade folk som också var intresserade, som delade de intressen jag hade. Först i form av mailinglistor, och senare via IRC, som kom att ta upp mycket av min tid de efterföljande åren. Många kontakter knöts, och desto fler nya kulturentiteter dök upp. Saker som tidigare hade varit marginaliserade intressen blev till passioner (t ex just Throbbing Gristle, vet inte hur jag skulle gått till väga för att få reda på så mycket om dem som jag då gjorde, om jag inte hade haft allting så lättillgängligt).
Det är både förvånande och inte, att jag tänker på Burroughs när jag kommer in här igen (och numera har jag dessutom bytt rum). Ett skäl kan vara att jag varit pepp på att läsa de översättningar av hans cut-uptrilogi som precis gjorts av modernista. Ett annat är att han fortfarande är väldigt latent närvarande i saker jag läser nu (t ex Deleuzes Foucault och Vecket, där Burroughs nämns några gånger).
Men det är inte samma förhållningssätt till Burroughs som jag hade då. Jag minns en diskussion jag hade med J. för många år sen, då vi kom fram till att "Burroughs egentligen sög". Vi förstod helt enkelt inte hypen kring hans böcker lika mycket som vi var fascinerade av honom som kulturpersonlighet, som en kreativ divid, som en semiotisk gerillakrigare. Men vi somnade av hans böcker.
När jag läser cut-uptrilogin nu, så är det med helt andra ögon. Jag har än så länge tagit mig igenom Den mjuka maskinen och håller på med Biljetten som exploderade. Och det är explosivt, som dynamit.
När jag återigen möter Burroughs här igen, så tänker jag på hans cut-ups. Genom minnet så blir en viss sensibilitet rådande, och jag minns så mycket av mitt förhållningssätt till omvärlden vid den tidpunkten som farbror Bill först lämnade spår i min kognitiva terräng. Men det blir som en hybrid, just eftersom jag är en annan nu än vad jag var då, och minnet eller hågkomsten av den som jag var vid den tidpunkten presenterar en annan-het inom mig själv, min nuvarande konstitution. Deleuze skriver mycket om hur tiden är det som gör oss schizoida i Difference and Repetition, just eftersom vi förändras från ögonblick till ögonblick, etc (väldigt grovt hugget och kortfattat). Jag får lust att lyssna på musik som jag gjorde då, råköra mina gamla TG-skivor, lyssna på PTV och Coil, men det blir ett helt annat förhållningssätt även till dessa verk. Det är som om man gjort en cut-up. Man tar ett blad (som i detta fallet skulle vara P'), skär itu det i två halvor (P' + P''), sätter ihop halvorna, och får en ny entitet (P''').
Anropar partisaner i alla länder - Skär av ordrader - Byt lingvaler - Öppna utgångar - Vibrera "turister" - Ord faller - Foto faller - Genombrott i Grått rum
Jag befinner mig på den ort där jag växte upp och spenderade de 22 första åren av mitt liv. Det är helt okej att komma tillbaks, men det väcker många intressanta frågor kring saker som minnen och hågkomst. Till exempel så var det en väldigt besynnerlig sak som slog mig när jag klev in i ett rum som jag betraktade som "Hemma" i c:a sex år. Det var inte saker som händelser som hade hänt där eller liknande som var det främsta minnet, även om många skratt har delats i det rummet, väldigt många. Istället var det en författare som gjorde sig påmind, nämligen William S. Burroughs.
1997 flyttade vi in i detta huset, och det var samma år som uncle Bill avled. Jag minns att jag inte hade någon större koll på honom just då, men att han var någon som flöt omkring i den kulturella sfär som jag just då var på väg att bosätta mig i. Det rörde sig om att jag började upptäcka musik som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire, och deras experimentella form av musik som baserade sig väldigt mycket på Burroughs cut-upmetoder, och han var även en person som de rent allmänt refererade till väldigt ofta. När jag läste att han hade avlidit så beslöt jag mig för att använda mig av den uppkoppling till Internet som vi nyss hade skaffat. Att jag gick online var då väldigt ovanligt. Hur som helst blev jag direkt fast, som en junky på tjack, på de flöden som Internet erbjöd. Informationsflöden - jag kunde hitta hur mycket information som helst om farbror Bill, direkt och bekvämt. Kommunikationsflöden - jag hittade folk som också var intresserade, som delade de intressen jag hade. Först i form av mailinglistor, och senare via IRC, som kom att ta upp mycket av min tid de efterföljande åren. Många kontakter knöts, och desto fler nya kulturentiteter dök upp. Saker som tidigare hade varit marginaliserade intressen blev till passioner (t ex just Throbbing Gristle, vet inte hur jag skulle gått till väga för att få reda på så mycket om dem som jag då gjorde, om jag inte hade haft allting så lättillgängligt).
Det är både förvånande och inte, att jag tänker på Burroughs när jag kommer in här igen (och numera har jag dessutom bytt rum). Ett skäl kan vara att jag varit pepp på att läsa de översättningar av hans cut-uptrilogi som precis gjorts av modernista. Ett annat är att han fortfarande är väldigt latent närvarande i saker jag läser nu (t ex Deleuzes Foucault och Vecket, där Burroughs nämns några gånger).
Men det är inte samma förhållningssätt till Burroughs som jag hade då. Jag minns en diskussion jag hade med J. för många år sen, då vi kom fram till att "Burroughs egentligen sög". Vi förstod helt enkelt inte hypen kring hans böcker lika mycket som vi var fascinerade av honom som kulturpersonlighet, som en kreativ divid, som en semiotisk gerillakrigare. Men vi somnade av hans böcker.
När jag läser cut-uptrilogin nu, så är det med helt andra ögon. Jag har än så länge tagit mig igenom Den mjuka maskinen och håller på med Biljetten som exploderade. Och det är explosivt, som dynamit.
När jag återigen möter Burroughs här igen, så tänker jag på hans cut-ups. Genom minnet så blir en viss sensibilitet rådande, och jag minns så mycket av mitt förhållningssätt till omvärlden vid den tidpunkten som farbror Bill först lämnade spår i min kognitiva terräng. Men det blir som en hybrid, just eftersom jag är en annan nu än vad jag var då, och minnet eller hågkomsten av den som jag var vid den tidpunkten presenterar en annan-het inom mig själv, min nuvarande konstitution. Deleuze skriver mycket om hur tiden är det som gör oss schizoida i Difference and Repetition, just eftersom vi förändras från ögonblick till ögonblick, etc (väldigt grovt hugget och kortfattat). Jag får lust att lyssna på musik som jag gjorde då, råköra mina gamla TG-skivor, lyssna på PTV och Coil, men det blir ett helt annat förhållningssätt även till dessa verk. Det är som om man gjort en cut-up. Man tar ett blad (som i detta fallet skulle vara P'), skär itu det i två halvor (P' + P''), sätter ihop halvorna, och får en ny entitet (P''').
Anropar partisaner i alla länder - Skär av ordrader - Byt lingvaler - Öppna utgångar - Vibrera "turister" - Ord faller - Foto faller - Genombrott i Grått rum
- Byt kroppshalvor
Cut-upprocessen är en form av dekonstruktion. Man söker upp hålen i texten. Får texten att tala emot sig själv. Få texten att säga något helt annat (och vad är en "text" egentligen? Är vi inte alla i viss mån en text, fast jag lämnar det därhän till någon annan gång). Till skillnad från de franska filosoferna (som exempelvis Derrida), så gjorde Burroughs denna dekonstruktion på ett mer handfast sätt. Han klippte sönder texterna, vek in dem, och arrangerade om de olika delarna för att få en ny entitet. Visserligen gjorde även Derrida liknande experiment, jag vill minnas att han vid något tillfälle beordrade att en text han hade skrivit skulle publiceras med hål i sig. Det vill säga: borrade hål, "riktiga" hål, i pappret, för att på så sätt utelämna vissa ord och få flyktlinjer att komma till stånd. Omöjliggöra en "korrekt" läsning.
Jag funderar på att göra lite experiment när jag ändå befinner mig i hemstaden. Söka upp gamla platser som har viss signifikant innebörd för mig (för "texten P."), och se hur allt blivit scrambled nu. Presentera en annan-het till det jag trodde var ett statiskt och "säkert" minne, och initiera en mer påtaglig schizo-process. Mixa, Masha, Göra om.
upplagd av rhizom
lördag, juli 02, 2005
<< Startsida