Fabriken av olycka

Bauman skriver i sin bok Ett samhälle under belägring om de japanska furitasen. Han skriver följande:

"Furita avvisar fasta, utåt sett 'trygga', anställning med inbyggd befordringsgång. En önskan att slippa förödmjukande avsnäsningar när man kastar blickarna på sådana till synes trygghetsskapande jobb samt en välgrundad misstro mot varaktigheten hos de livsstationer som påstås vara 'långsiktiga' kan bidra till spridningen av deras livsstil. Furita föredrar att välja godtyckligt bland olika kortvariga, tillfälliga och improviserade sätt at tjäna fickpengar. Långsiktiga investering - både i materiella tillgångar och i livskamrater - undviker det."

Det är en situation som verkar bli allt vanligare - man driver runt från dag till dag, timvikarierar här, jobbar några veckor eller månader där, helt utan någon form av sikt på fast anställning eller en livslång karriär. Man vet att det bara är för stunden, just nu. Detta är väl det som man kan kalla för prekariatets tillvaro, men det är inte alltid så fyllt av glädje som när Bauman beskriver dessa furitas. Istället är det enormt tärande att harva runt i olika jobb eller olika sätt att få in pengar, ständigt med dåliga villkor satta av en arbetarfientlighet (reservarmén av arbetare är enorm i en globaliserad ekonomi, så varför skulle en arbetsköpare ge några fördelar till sina säljare?).

Den samhälleliga fabriken tar besittning av alla ens kognitiva fakulteter, både i produktionen som ofta sätter stora krav på emotioner och affekter, man ska vara glad och visa en god attityd, vara flexibel (ständigt ta sig an uppgifter som förmodligen egentligen ligger utanför ens område) och social, samarbetsvänlig (samtidigt som man givetvis är initiativrik och kan arbeta bra på egen hand) - men också i konsumtionen, som sätter stora krav på varseblivnings-maskinen. Det är som om man är stadd i en ständig stress, och det finns inga flykthål eller flyktlinjer. Alla flyktlinjer är på förhand exproprierade av kapitalet, eller så kommer de bli det snart. Det är väl detta som Franco 'Bifo' Berardi menar då han talar om "factory of unhappiness" - det är som ett rådande tillstånd av olycka och semimisär som gör sig gällande när man inte lyckas planera sin tillvaro mer än en vecka framåt. Och det märks av - titta runt dig själv, hur många känner inte du som blivit torsk på psykofarmaka?

Men detta låter för dystopiskt, alltförmycket som den negativa dialektiken som Adorno och Horkheimer talade om i samband med kulturindustrin. Man kanske borde göra som de japanska furitasen, luta sig tillbaks och bara ta det lugnt. Ta de inkomster som finns och inte fokusera sig på den negativa sidan utan bara bejaka och affirmera de flyktlinjer som faktiskt inte blivit exproprierade än?